Mörkerseende

Jämfört med många andra djur i vår närhet, till exempel katten och hunden, har vi människor inte särskilt bra mörkerseende. Katten och hunden har en tapetum lucidum i ögat, en reflekterande vävnad som ligger precis bakom näthinnan och ger dem förbättrat mörkerseende. Det är därför deras ögon är så bra på att reflektera ljus. Kanske har du upplevt detta när du varit ute och gått i mörkret med ficklampa och plötsligt har sett ett par ögon lysa mot dig? Eller när du fotograferat ett husdjur och ögonen reflekterat blixten på bilden?

Avsaknaden av tapetum lucidum innebär dock inte att det mänskliga ögat helt saknar anpassningar för att hjälpa oss se i mörkret. Däremot behöver vi lite längre tid på oss att vänja oss vid en ljusfattig miljö.

Fem minuter i mörker är tillräckligt för att en markant skillnad i mörkerseende ska hinna inträffa, men optimalt mörkerseende brukar uppnås först efter cirka 40 minuters kontinuerlig vistelse i en miljö där det är mycket ont om ljus. Blir man bländad av en ficklampa eller liknande så störs processen, det är därför många nattvandrare fördrar att använda ficklampor med rött ljus som inte bländar och inte påverkar mörkerseendet på samma vis.

Om du ser att andra människor är ute och går med ficklampor när du nattvandrar utan artificiell belysning, undvik dem om möjligt, för om du möter dem kommer de högst troligen att lysa rakt på dig för att se vad du är för något, och detta kommer att skada ditt mörkerseende och det kommer ta en stund för ditt mörkerseende att återställa sig igen efter mötet.

Innehåll

Att se i mörkret

Många av dagens moderna människor är väldigt ovana vid att faktiskt försöka se något när det är väldigt ont om ljus. Vi har tillgång till elektricitet dygnet runt, vi slår på sänglampan med ett enkelt klick om vi vaknar mitt i natten, vi bor där gatubelysningen är igång under alla dygnets mörka timmar, och om vi till nöds måste ge oss ned i källaren för att hitta proppskåpet i mörkret gör vi det med ficklampa eller lysande mobiltelefonskärm i högsta hugg.

Om du börjar nattvandra utan artificiell belysning och ger dina ögon tid på sig att vänja sig vid mörkret kommer du att lägga märke till att det är många olika faktorer som skiljer synupplevelsen under en promenad i gott ljus från en där det är mycket ont om ljus.

När det är ont om ljus reduceras vår synskärpa. Man kan behöva klara sig med 10% synskärpa under nattvandringen jämfört med vad man har i fullt dagsljus.
I takt med att det blir mer ont om ljus minskar färgseendet gradvis.
När det är ont om ljus tenderar blågröna ljuskällor att upplevas som ljusare, medan röda ljuskällor upplevs som suddigare.
I takt med att det blir mer ont om ljus är det vanligt att vårt djupseendet försämras, särskilt om vi inte är vana vid att vandra i mörker.
Vissa människor blir närsynta i mörker trots att de inte är närsynta i dagsljus.
En central blind fläck kan uppträda i synfältet..

Tre viktiga faktorer för mörkerseendet

Pupillens storlekNär det är mörkt utvidgar sig pupillen för att kunna släppa in så mycket ljus som möjligt. Detta är en anpassning som sker omedelbart när man rör sig mellan ljusa och mörka miljöer. När det blir ljust drar pupillen ihop sig, när det blir mörkt utvidgar den sig.
Den neurala adapteringen i näthinnan
Koncentrationen av fotopigment i fotoreceptorerna

Stavar och tappar

Vi människor ser bäst i dagsljus, men under evolutions gång har det varit fördelaktigt att även kunna se i mörker så vi har anpassningar som gör att vi kan klara oss ganska bra även om vi bara har fullmånen till hjälp eller ljuset från en lägereld en bit bort.

För att vi ska kunna se bra i dagsljus utan att bli helt blinda i mörker och vice versa kan ögat ställa om sig för att hantera olika ljusförhållanden. En av dessa anpassningsförmågor är baserad på att näthinnan innehåller både tappar och stavar.

Stavar och tappar är två olika sorters ljuskänsliga celler.

Tappar

Fungerar bra när ljusförhållandena är goda
Ger hög synskärpa
Olika sorters tappceller reagerar på olika färger (våglängder av ljus)
Den gula fläcken är en fördjupning av näthinnan där det finns extra mycket tappar. Den gula fläcken sitter i mitten av synfältet.
Tapparna innehåller ett pigmenterat ljusreceptor-protein som heter iodopsin. Iodopsin består av retinal (som syntetiseras från A-vitamin) + proteinet fotodopsin.

Stavar

Extremt ljuskänsliga jämfört med tapparna, vilket innebär att de fungerar även när det är mycket ont om ljus
Ger inte hög synskärpa
Kan inte skilja mellan olika färger (våglängder av ljus)
Vi har mer stavar i utkanten av synfältet än i centrum.
Stavarna innehåller ett pigmenterat ljusreceptor-protein som heter rhodopsin. Rhodopsin består av retinal (som syntetiseras från A-vitamin) + proteinet opsin.

Mörkerseende

Stavarna är extremt viktiga för vårt mörkerseende. Det är för att vi ser med stavarna istället för med tapparna som vi upplever att världen blir mer färglös och mindre detaljrik när det blir ont om ljus där vi befinner oss. ”I mörkret är alla katter grå” brukar man säga på svenska.

Det är också därför vi ofta har bättre syn i utkanten av synfältet än i centrum när vi använder vårt mörkerseende.

Vi kan inte växla huxflux från att se med tappar till att se med maximalt antal stavar, utan det tar en tid att anpassa sig. Om du befinner dig i dagsljus och tar ett raskt kliv in i mörkret kommer du att ha problem med att se något först. Så småningom börjar du att urskilja ett och annat, och efter en stund framträder miljön i gråskala – förutsatt att ljusnivån inte är alltför låg. Redan efter 5 minuter brukar ögonen ha genomgått en stor anpassning till mörkret, men optimalt mörkerseende brukar uppnås först efter cirka 40 minuters vistelse i mörker.

Att det tar en stund att anpassa sig beror på att fotopigment avsedda för mörkerseende behöver regenereras i ögat. Tapparna når sin maximal känslighet redan inom 10 minuter i mörker, men för stavarna kan det ta uppemot 40 minuter, och stavarna är ju de vi förlitar oss på när det är mycket ont om ljus.

Tips för nattvandringen: Se saker i ögonvrån

En fascinerande egenskap hos vårt mörkerseende är att vi ofta ser saker bättre i utkanten av synfältet än när vi tittar rakt fram. Detta beror på att stavarna som är nödvändiga för vårt mörkerseende tenderar att vara fler i näthinnans utkanter än i centrum.

När jag är ute och nattvandrar i mörkret väljer jag ofta att slappna av ögonen och liksom blicka lite tomt ut i luften framför mig, samtidigt som jag är uppmärksam på vad jag kan uppfatta i utkanten av synfältet – både uppåt, nedåt och åt sidorna. Detta gör också att jag känner mig säkrare; när jag vandrar med ficklampa blir jag ofta allt för fokuserad på vad som finns exakt rakt framför mig, inom ljuskäglan. När jag vandrar utan ficklampa har jag bättre uppmärksamhet på vad som sker runt omkring mig. När jag nattvandrar är det viktigt för mig att ha koll på vad som försiggår runt omkring i periferin och inte bara vad som sker rakt framför mig. Detta både av säkerhetsskäl och för att det förhöjer min upplevelse. Det är till exempel ytterst sällan som rådjur har kommit gående rakt emot mig på stigen, däremot har jag ofta fått syn på dem i utkanten av mitt synfält.

Att testa sitt mörkerseende

Det finns flera olika anledningar till att man drabbas av försämrat mörkerseende. I vissa fall kan situation bli så illa att det reducerade mörkerseende övergår i vad som kallas nattblindhet.

Om du upplever att din förmåga att se i mörkret har försämras, eller om det börjar ta längre tid för dig att anpassa dig, kan det vara idé att besöka en optiker som kan testa ditt mörkerseende. Det samma gäller om det verkar som att du har sämre mörkerseende än de flesta andra, särskilt jämför med folk i din åldersgrupp eller äldre.

Observera att det inte är alla optikerbutiker som har den utrustning som krävs, så man kan behöva kontakta flera stycken innan man hittar någon lämplig. Att låta testa sitt mörkerseende är också bra om man märker att man själv verkar se sämre i mörkret än de flesta andra, särskilt om det rör sig om personer i samma åldersgrupp eller äldre.

Försämrat mörkerseende hos äldre

Ålder i sig är inte en anledning till att mörkerseendet försämras, men många helt vanliga åldersförändringar har försämrat mörkerseende som konsekvens. Det är därför vanligt att äldre personer har sämre mörkerseende än vad de hade som unga. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att förmågan att se bra i mörkret varierar stort från individ till individ bland äldre personer. Eftersom försämrat mörkerseende kan vara ett tecken på sjukdomstillstånd är det bra att gå och testa sig om man upplever försämrat mörkerseende även om man är äldre. Det kan röra sig om naturliga åldersförändringar, men det kan också bero på någon sjukdom som är bra att upptäcka så tidigt som möjligt så att behandling kan sättas in.

Vad kan jag göra för att förbättra mitt mörkerseende?

För tips rörande bättre mörkerseende, gå vidare till artikeln ”Vad kan jag göra för att förbättra mitt mörkerseende?” På den här sajten.